Tänk.

Tänka sig vilka vändningar livet får ibland. Avslut och början. Och allt där mitt emellan. Där något tar slut tar något annat vid. Och det är just där – även om man inte ser det just då – som det börjar igen, livet. Det nya livet om man så vill.

Jag kan tycka att lycka är flyktigt. Det är inte ett konstant varande. Utan mer som ett uppskattande av det som är, oavsett storlek. Oavsett proportion. Månljuset, nyförälskelsens bliss , låten som fyller ens hjärta, har landat drömjobbet, nya boendet, hunden som lär sig sitt, barnet som säger sitt första ord, att man klarat att ta körkort, det fantastiska bröllopet, vyn när man klättrat uppför toppen…

Hur länge det håller i sig varierar. Men tror man behöver påminna sig om att det inte är ett kroniskt tillstånd att vara lycklig. Det går i vågor, det kommer och går och framförallt krävs det lite effort! Det behövs att du aktivt arbetar lite för att uppnå och tillåta dig att känna lycka. Göra saker som du mår bra av, och KÄNN! Hur läskigt det än är. Risken att förlora, gå miste, vara utan. Jag vet, det där övergående. Saknad, förlust, mörker och avgrund. Jag vet. Men eftersom livet är fullt av just det och att det gör ont så behöver vi fylla livet med små guldkorn.

För är det något jag vet så är det just detta – det är de små sakerna i livet som gör oss lyckliga ❤️

Söndag.

En bättre söndag utan press på att måste göra och prestera. Bara vara. Ta det piano på soffan medan Röjarungen leker med mormor och morfar på morgonen. Promenad i Sickla köpkvarter. Bilfärd hem och både jag och Freja sov gott i bilen, japp även jag passade på att sova när vi parkerat och jag märkte att fröken inte på långa vägar var färdig med sin sömn. Så skönt. Kan tänka mig att de som gick förbi bilen funderade en och tio gånger på den sovande kvinnan med dunjacka uppdragen till hakan…

Väl hemma bara mysa med Freja, leka med lera, måla och laga låtsasmat på köket till nya dockan som fick döpas till Lilla Prinsessan trots att hon sa att pappa bestämmer. (Undrar om det blir ett godkänt namn, han kanske har veto).

Läste bok under nattningen och sjöng både BäBä vita lamm, imse vimse och vargsången. Magiskt! Jag fick täcke och vi skulle ligga så nära varandra att jag nästan fick panik av att andas i varandras ansikte. Men att få viska gonatt och att jag älskar henne medan jag kan se henne i ögonen och ha den närheten var värt allt i hela världen. Vackra underbara fantastiska unge!

Kvällen bjuder på Vild Kärlek och lite snask. Längtar faktiskt efter sängen något enormt.

Okej. Ska inte undanhålla den andra verkligheten. Den andra sidan av myntet. Känslomässigt och psykiskt är jag helt slut. Den här dagen bjöd absolut på någon form av återhämtning. Känner att jag behöver distans, lugn, natur, rörelse och träning. Så på schemat för kommande vecka står sömn, skogspromenader, kanske en lugn löprunda, kontemplation och fika! 🙏

En fråga på nätet.

Vilka filmer eller tv-serier har du sett mer än 5 gånger?

Alltid ”PS! I love you” och ”10 orsaker att hata dig”. Självklart kvalar även ”Lock, stock and two smoking barrels” in på listan av de filmer man kan se igen och igen och igen och igen… 🙈

Vet inte om det är skämskudde, men rårarna rinner varje gång jag ser ”Ps i love you”. Sitter med känslorna och den smärtan är grym, filmen är dock så förbannat fin och jag älskar tanken på att få släppa taget och gå vidare liksom lite sakta i taget… Vänja sig vid det lite i taget. Få känna på det lite i taget.

…

En dag i taget.

Vara den man är.

Tanken om vem man är, övertygelsen om hur man är, när ens person är så inrutad att det inte finns någon utveckling – vad finns det då för hopp om bättre?

Och det är klart, vad är bättre? Kanske fel ord. Men utveckling, att växa och ta ansvar för misstag, tokiga beteenden och konsekvenserna av sina ord eller handlingar det möjliggör förändring och växande – en utveckling och bli ett bättre jag.

Jag vill vara i ständig utveckling, jag vill ogärna sätta mig i ett fack eller bli något jag måste leva upp till. Jag vill stå i kärlek, agera i kärlek och vara ärlig. Men jag är inte perfekt, jag försöker vara ödmjuk och både inkännande och inlyssnande för andras åsikter och tankar. Och i synnerhet deras reflektioner och speglingar av hur de uppfattar och upplever mig. Men som jag skrev så är jag inte perfekt. Ibland är jag stark i mina värderingar och i min syn på mig, på mina beteenden och ageranden att jag tappar ödmjukheten.

Insikt. Självinsikt. Det mest värdefulla vi kan göra för oss själva och för våra nära är att öppna upp oss för självinsikt. Att se sig själv utifrån, att våga skärskåda sitt inre och sina beteenden. Nyfiket undersöka vad och varför. I alla situationer. I alla känslor som kommer över en. Att våga fråga sig ”Varför gjorde jag såhär?” eller ”Vad är det jag känner? Vad kan det bero på?”. Och vad kan JAG göra för att förändra, utveckla och få insikt. Det handlar inte om skuldbeläggande, det handlar bara om växande!

Men det kräver vilja. Viljan att våga se på det som kanske inte är så skönt eller fint hos en själv. Viljan att förändra och utvecklas, att kanske ändra på något, ta bort något, göra annorlunda.

Viljan är central.

Har jag en vilja att utvecklas och skärskåda mig? Att våga vara öppen för insikter? Det är fult ibland. Det är smärtsamt ibland.

Jag behöver också fråga mig om jag känner ett motstånd, ett motstånd att gå inåt, ett motstånd till att göra annorlunda, ett motstånd till att förändras – Varför? Vad är det som gör att jag inte vill se min del? Att jag vill skylla ifrån mig? Att jag inte vill göra annorlunda? Att jag inte vill förändra och/eller omvärdera min ståndpunkt? Att jag håller så stenhårt på min bild av mig själv?
Tror att det är häri det ligget en nyckel. En viktig nyckel. Kan det finnas rädsla? Vad är det för rädsla? Rädsla för vad? Är det skam? Är det sorg? Är det stolthet?

Vad behöver jag för att gå vidare?

Fotsteg.

Den där egentiden. Är den överskattad eller underskattad? Är den nyttjad till max? Är den till för mig själv egentligen? Tar jag vara på den? Vad ger den mig?

Känns som jag bara släcker bränder på min egentid. Saker som ackumuleras under dagen för att sedan städa undan eller pricka av under egentiden när Freja väl somnat. Det som jag VILL göra blir inte gjort, för jag orkar inte, jag kan inte förmå mig att göra dem. Det blir städ, plock, disk, soffan och Netflix och tidsspill på telefon.

Min telefon har varit full i omgångar, jag lyckas radera lite grann för att någon vecka senare ha helt full telefon igen. Nu i dagarna så hängde den sig fyrtiotusen gånger och meddelanden kom ej fram till mig. Hoppsan. Ber om ursäkt om jag inte svarat dig – detta är (kanske) anledningen. Hursomhelst så tände jag ljus och ordnade med multitaskande deluxe igår lördag, bio-popcorn och rensning av telefonens bilder samtidigt som serie sågs och dagbok skrevs. Icke att förglömma tidsspill på telefon också när den väl fungerade också.

Hur gör ni? Vad går er egentid ut på? Tar ni hand om er själva? Hur då? Får ni lite smått panik som mig? Att det finns tusen saker att göra och inget blir gjort? Eller tar ni ett bubbelbad med ett glas bubbel och ansiktsmask? Skriver ni på er självbiografi och njuter av era egna meditativa tankar till tonerna av ljuv musik?

Överalltingenstans.

Ibland är man precis överallt fast ingenstans. Det känns som man är aktiv och håller på lite överallt och spretar fast när man synar det i sömmarna är man tamefaen ingenstans.

Och det är just det. Att i mina tankar är jag överallt fast ändå ingenstans, jag gör så mycket men får inget gjort, jag springer men känner mig mest på precis exakt just samma ställe. Alla tentakler och armar som grejar lite överallt. Som har fyrtiotusen grejer igång men det blir halvdant och halvfärdigt. Inget resultat eller bock i rutan ens en gång. Att välja att ha tillit, för det är ett val, att välja att ha tillit till processen, till livet, till relationer, till sig själv… Det är svårt. Det kommer inte av sig själv och låter man de där tankarna få löpa linan ut så är det enda man får ett fett jävla krokben av sig själv.

Att tänka storslaget om sig själv. Eller att få tillåta sig själv att vara överallt men ingenstans sålänge man vet att det man gör är något storslaget och gynnar en i det långa loppet. För visst är det väl ändå så att bra saker tar tid…? Eller…?

Nappbonanza.

Klockan är 6.30 och Paddington går på tv:n, Röjarungen kör race mellan kök och vardagsrum. Känslan av min inre rastlöshet och min fysiska trötthet krockar.

Kaffet fyller inte sin funktion, men det goda överväger avsaknad av resultat. Istället för att göra så sätter tankar igång. Funderar på alla saker man äger. Alla flyttkartonger som står i förråden. Och de fyra som står här i vardagsrummet. Tänker att det jag har packat upp egentligen är det enda jag behöver. Jag har inte saknat något. Samtidigt är det en hel del emotionella saker, minnen och krimskrams. Svunna tider, äventyr, upplevelser och ärr.

Det är personer, djur och utveckling. Det är saker som väcker något i en. Det är böcker från utbildning, prydnadssaker och anteckningar. Det är bilder, kläder och pyssel. Ska det ens packas upp? Gör det sig bättre i kartonger, ouppackat och undanstuvat? Eller ska det packas upp, gås igenom och rensas ut?

Röjarungen älskar sina nappar. Det basuneras ut att det är hennes och alla ska gärna bäras på samtidigt. Ägodelar.

Hoppas på att koffeinet i kaffet ska kicka igång…

Sov.

Att det ska vara så svårt. Jag har inte sömnproblem. Har inte haft och har inte nu heller. Jag har bara problem att koppla ner. Koppla av. Jag vill inte sova. Jag vill inte koppla ner. Samtidigt som jag önskar att jag fann ron och lugnet att själv kunna sova. För jag vet att jag behöver sova. Behöver sova mer än vad jag gör. Så mycket att processa och känna in men jag vill inte. Orkar inte. Känner inte för det. Jag tar lite i taget. Samma med sömnen – jag tar lite i taget.

Sov.

Lattemorsa.

Sitter på ett café och försöker bocka av saker på att-göra-listan då det kommer in två kvinnor med varsin barnvagn. Den ena bebisen sover gott där i, den andra är vaken och sparkar lite med benen. Knäpptyst. Vad jag antar är mammorna, sätter sig ner med sina koppar latte och efter fem minuter tar den ena upp den vakna bebisen som fortfarande är… knäpptyst. Bebisen får en färgglad leksak och sitter i mammans knä och håller i leksaken med sina knubbiga ostadiga bebishänder. Knäpptyst. De två kvinnorna sitter och fikar i ungefär 40 minuter innan de pinnar vidare med sina barn. Som är helt knäpptysta.

Känner en viss avundsjuka och rentav sorg. Min vision var ju att sitta på café, kunna studera på dagarna och starta företag, träffa vänner, ta mysiga barnvagnspromenader och ha en härlig bebistid. Men vårt älskade yrväder, vår lilla Freja Röjarunge hade en helt annan agenda. Hon gallskrek i vagnen (så fort man la ner henne över huvud taget faktiskt), hon slog undan händerna när man ville mysa vid amning och senare vid flaskmatning, man fick aldrig krama om eller hålla om utan att hon vred sig och ville bort från en men man var tvungen att bära runt på henne så att hon kunde få upptäcka allt, vara stilla var heller inte hennes melodi – att sätta sig för en kopp kaffe var helt att glömma, om man inte ville att alla andra på caféet skulle bli knäpptysta. De skulle inte få en syl i vädret ändå. Fröken Gaphals. Att ens prata i telefon var att glömma, fanns inte en sportmössa att jag skulle höra eller hänga med i samtalet.

Så jag bidde en helt värdelös lattemorsa. Men vi skyller det på att jag faktiskt inte ens gillar latte, men jag älskar det här yrvädret och är tacksam för allt hon ger, för nu när hon passerat året har hon lika stark vilja som när hon föddes och avskyr fortfarande att bli tagen på såvida det inte är på hennes villkor för hon kommer gärna för både en kram och puss numer, men bara när hon själv vill. Byta blöja och ta på kläder är en kamp. Vaknar som en alarmklocka redan vid 5 och är redo att möta dagen med energi tillräckligt för ett helt arbetslag.

Kaffe på café blir utan Freja Röjarunge, nu ska jag bara försöka fokusera på att starta eget företag istället för kvinnorna med de knäpptysta barnen…